Louise är nästan fjorton och kanske den tråkigaste flickan i världen. Det är inte Aline, vännen med något rått och glimrande i blicken. Ofta umgås de i hjärtsängen med hunden Lajka eller med hästarna i stallet Honeyholt. På nätterna somnar Louise inte, hon tänker på Aline och pratar med männen i chattrummet.
Varje lek har sina egna regler. Att bli äldre är att bli äckligare varje timme, dag efter dag. Ett flickrum är en midvinter och en flicka gräver sin egen grav.
Isabelle Löf, född 1989, debuterade 2020 med diktsamlingen börjar jag blomma så börjar jag dö. Om debutboken skrev Petter Lindgren i Aftonbladet att »modemet må skrika som en stucken gris, men får ändå nätet och världen att öppna sig som ett Narnia i diktjagets flickrum, en utväg för den som står i begrepp att bryta sig ut ur barndomen«. I sin första roman, Loser girls, fortsätter Löf att utforska och vidareutveckla erfarenheter och insikter som bottnar i att växa upp i en tid av modem och chattrum, och att navigera en begynnande sexualitet på tröskeln mot en allomfattande digitalisering.
Kritiker om Loser girls
Skickligt och till synes utan ansträngning låter Löf flickornas symbios villkoras av yttervärldens materiella premisser, vilket gör hennes bok till lika mycket socialrealistisk skildring som virvlande flickdröm.
Athena Farrokhzad i Dagens Nyheter
Det finns gott om symboler att hantera. Solen är ömsom olycklig, ömsom varm och söt – som livet i sig, med andra ord. En kan fundera kring klassifikationer här, och jämföra med Jessica Schiefauers framgångsrika och suveräna YA-romaner Pojkarna och När hundarna kommer. Jag tror att många fjortonåringar skulle älska Loser girls, men det hindrar inte att också en mer vuxen läsare – som jag – också hittar mycket att älska i den.